Lite mer än två veckor har passerat sedan jag genomförde min första 200km brevet. Min arm har fortfarande inte full rörlighet och jag ryser i hela kroppen när jag tänker tillbaka. Det är en skrämmande konsekvens att bli lätt invalidiserad av det som man oftast försöker koppla ihop med livsnjutning och nöje. Vi hade bevakat vädret i en veckas tid innan loppet. Det såg mörkt ut men vi fortsatte att hålla ett vakande öga. Prognosen var fortsatt dyster och dagen innan kunde vi konstatera att det var fyra grader och regn som väntade oss. Frågan gick runt, skulle vi verkligen göra det här? Det fanns ju risk för snö. Jag är sällan den som drar mig för galna upptåg, men tanken på 200 km i det vädret gav mig ändå en klump i magen. Fuck it! Tänkte jag, jag är på. Det är inget idé att skjuta upp lidande som man ändå garanterat kommer att få uppleva någon gång under säsongen. En efter en hakade de på, dumdristiga eller modiga, jag vet inte men det kändes bra att veta att åtminstone sällskapet skulle vara gott. Jag hade lagt undan vinterkläderna och tänkt att nu är det dags för vår. Jag hade trots allt inte tänkt att cykla i omständigheter som dessa. Då jag inte hade tid att svänga förbi Linköping så fanns det ingen möjlighet för mig att göra något så jag gjorde vad man så ofta får göra, jag gillade läget. Klockan ringde 04:45 och jag började frysa redan när jag klev ur sängen. Det hade blivit mycket sömn under natten då jag vaknat gång på gång orolig för att klockan inte ringt. Utanför var det grått och fuktigt, precis som väntat fast utan regn och ett par grader varmare. Hade breveten gått i Jönköping hade det varit lugna puckar men det gjorde den förstås inte. Det är alltid en härlig känsla när man hoppar ur sängen direkt i cykelkläderna, det borde jag göra oftare. Jag blev upplockad och fick info om att en försovning hade skett med den andra transporten som gick upp till Skövde. Det skulle dock inte påverka ankomsttiden märkbart, vi var ute i god tid. En efter en plockades de modiga, eller dumdristiga, cyklisterna upp och vi var påväg. Marcus vindrutetorkare skvallrade om vad som väntade utanför bilen trygga sfär. Billingen låg höljt i dimma och vi skulle starta från Billingehus. Jag huttrade redan innan jag öppnade dörren, jag ville inte gå ut. Det var ju försent för att vända om nu, bara att bita i det sura äpplet. Jag hade nog ändå underskattat exakt hur surt just detta äpplet skulle smaka. Vi samlades och en kort genomgång sedan var det dags för foto och start. Vi var åtta stycken från La Lepre Stanca som startade, vi var de enda, ingen annan var dum nog. Ulf som arrangerade det hela var väldigt glad över att ha oss där men inte alls avundsjuk. Inte alls. Jag vet inte om det var regn, dugg eller bara fukten från dimman men det var blött och rött redan ifrån start. Att inleda med backen nedför Billingen var inte lockande och inte heller kändes det särskilt bra att när den fuktiga luften trängde rakt igenom kläderna in i märgen. Det dröjde tills att vi kommit ut ur staden innan vi kunde börja arbeta upp lite värme. Jag överraskades av att kroppstemperaturen sakta började gå uppåt. Det snackades och skämtades friskt, det kanske inte skulle bli så farligt tänkte jag. Det fanns dock ett par orosmoln för min del. Min längsta distans hittills under året var 12 mil. Min främre växelförare levde sitt egna liv och för att inte orsaka några problem för gruppen hade jag bestämt mig för att hålla mig på stora klingan. Omständigheterna var inte på något sätt bra med väder och tveksam form så jag bestämde mig för att helt enkelt fortsätta på den linjen. Jag hade dagen innan hämtat ut min nya sadel och hållaren till sadelväskan och tyckte att detta skulle vara ett utmärkt tillfälle för ett gediget fälttest. Mina väskor var fyllda med allsköns nödvändighet, onödigheter och en absurd mängd mat. Det är ingen idé att försöka uppskatta vikten, jag kan helt enkelt nöja mig med att hävda att min cykel var tyngst. Onödigt eller rent av idiotiskt skulle vissa säga, men varför inte? Förutsättningarna för dagen var redan i botten så jag såg till att göra dem ännu sämre och på så sätt få ut mesta möjliga. Vi kom ganska snart in på en grusväg och jag fylldes av glädje, skog och grus, det gör bra cykling. Kunde det inte få fortsätta så här i 20 mil? ”Punka”, ropade någon plötsligt och vi stannade till. Marcus hade fått punktering bak och påbörjade åtgärd medan vi andra gjorde våra behov och plockade fram något gott att tugga på. Ingen var stressad, tid hade vi ju. Jag kände mig varm och behaglig, jag trivdes. Annorlunda kändes det när vi var klara för att rulla igen, då var den råa kylan tillbaka och jag frös. Till en början var det bara fruktansvärt obekvämt och jag tänkte att snart skulle jag bli varm. Jag hade upptäckt redan från start att tyngden från mina välfyllda väskor tillsammans med vädret och slitna bromsbelägg gjorde inbromsningarna obehagligt långa. Hanterbart helt klart men jag ville inte riskera något så jag försökte hålla mig på tillräckligt avstånd från de andra. Jag började även så snart att upptäcka hur dåligt klädd jag var. Jag hade inte en chans kylan trängde rakt in. Hade det varit samma temperatur fast inget regn hade mina kläder hållit mig på mig varm och go, jag hade kanske rent av svettats lite. Marcus fick punktering igen. Jag och Bama som vi numera kallar Mallorca började springa värmeslingor. Jag känner mig tveksam till om jag själv hade klarat av två punkteringar på så kort tid i detta vädret men Marcus bet ihop. Jag passade på att dra på mig vindvästen, vi hade nog inte ens passerat tre mil. Vi rullade vidare Mariestad och den första stämplingen med 10 minuter till godo, plötsligt så var vi tvungna att skynda oss en aning. Kaffet fick utebli, det störde mig men allt mitt fokus låg på att få på mig mitt sista torra plagg, en långärmad funktionströja. Det skrämde mig en aning att allt som kvarstod nu var två par torra strumpor. Min uppfattning är att vägvalet mellan Mariestad och Skara kunde varit bättre. För att inte ägna allt för många rader åt bitterhet över den saken så kan jag helt säga att vi blev passerade av tillräckligt många lastbilar den dagen att det räckte för hela året. Vi hann inte särskilt långt innan det var dags för Marcus att punka igen, tredje punkan bak, inte bra. Denna gången fann han en glasbit däcket. Som tur var hade jag jag packat med mina nödlappar för däcklagning, återigen fick jag möjlighet att se min utrustning testas under sämsta tänkbara förutsättningar. Jag sprang värmeslingor och tackade mina däck för att de höll tätt. Tre punkor! I det vädret. Jag vet att jag inte hade gjort det. När vi rullade mot Skara började Marcus märka hur däcket svampade och luften pös ur igen. Det var inte någon vidare idé att byta eller laga slangen igen. Avståndet till Skara och ett nytt däck var överkomligt så Marcus pumpade upp däcket och vi rullade tills det var dags att pumpa igen. Jag minns inte exakt hur många gånger vi stannade för påfyllning men jag frös hemskt mycket, det kommer jag nog inte glömma. Väl i Skara så tog vi in på McDonalds för skydd, mat och stämpling, det blev mitt första besök på denna kedja på sju år. Jag gav vika för vädret, kylan och gruppen men kedjans låga kvalité bekräftades jag hade inte väntat mig något annat. Jag vet inte hur länge vi satt där, det var inte länge nog. Jag var inte ens ljummen när det var dags att klicka i igen. Marcus hade lyckats få tag i ett nytt däck av billigaste modell, 25 mm brett med vita sidor. Utbudet på Sportringen i Skara lämnade tydligen lite att önska enligt utsago. Marcus var trots allt lidande vid god vigör och kunde nästan verka oberörd av den inledande misären. Han är lite utav en hjälte den där. Jag minns inte exakt när det var men jag minns känslan utav helt genomblöta skor, tunga klumpar, två kalla stumpar. Det var i motluten efter Hornborgarsjön strax innan Falköping som jag för första gången sedan stoppet i skogen kände mig varm i kroppen. Jag tror jag jublade, tror jag, det kanske bara var i mitt huvud. Fingrar och fötter saknade både känsel och finmotorik vid det här laget. När jag kände det varma blodet strömma ut fylldes jag av nytt mod och en känsla av att jag skulle klara det här. För det hade kommit dit, till det läget där jag inte visste om jag skulle klara det. Jag hade blivit helt igenom frusen och blöt, händerna hade den största tiden vilat knutna uppe på styret. Fötterna? Jag kände inte ens efter vid det här laget. Vinden hade blåst rakt igenom min klädlager och jag hade nu förbrukat alla torra kläder förutom strumporna. Hade någon föreslagit ett avhopp vid fel tillfälle så hade jag tagit chansen direkt men nu hade jag ju blivit varm igen och jag låg längst fram i klungan och kunde mala mig upp för motluten. Aldrig har jag längtat efter backar och motlut så mycket som under den dagen, de var det enda som hjälpte mot kylan. Utanför Falköping var det dags för en paus. Jag var varm, vi hade haft medvind och vi hade snittat 30km/h den senaste milen. Inte för att hastigheten var något mål men det var skönt att kunna få ett bra rull efter den något brokiga inledningen. Calle knäppte upp sin jacka och klagade på svett och värme, ingen annan klagade på svett och värme. Att klaga över värme när det regnar och blåser i temperaturer under 4 grader är inte normalt. Vi var ju klädda för cykling inte en polarexpedition. Efter att ha sett en vägskylt som pekade ut det något kortare avståndet till Skövde än vad vi hade för avsikt att cykla så hade tanken om att avbryta och vända tillbaka väckts hos Calle. Jag erbjöd han en gel, Calle gillar gel. Hade han nämt det så lite som en halvtimme tidigare så hade jag inte varit sen över att erbjuda mitt sällskap på en expressresa till bastun. Nu var jag ju varm och modig igen som tur är så jag bet ihop och tryckte ut tankarna ur mitt huvud. Efter mindre en kilometer fick vindarna ny kraft och snö började falla. Det hade fallit snö strax innan Falköping, men inga större mängder. Nu kom dock snöovädret i full styrka, det rent av kräksnöade ett tag. Det isade och sved i de mest utsatta kroppsdelarna, det fanns ingen möjlighet att fly. Det hade det inte funnits under hela dagen, men snö, det kunde ju vara sista spiken i kistan. Vi passerade vackra vyer och miljöer som jag skulle prisat och talat romantiskt om men det fanns ingen möjlighet för mig att njuta. Jag frös, det gjorde ont och mitt största fokus låg på att förmå händerna att lyckas bromsa cykeln. Milen började kännas som evigheters evigheter och Tidaholm verkade ligga minst tio evigheter bort. I Tidaholm skulle vi stanna, fika och bli varma. Det var vad jag föreställde mig och längtade efter. Verklighetens besök i Tidaholm var ett stopp på Statoil. Jag bälgade i mig kaffe i hopp om att bli varm, det hjälpte inte. Vissa byte strumpor och andra plagg, själv hade jag inga torra kvar och att byta strumpor kändes meningslöst då skorna var fulla med vatten. Det kunde ju inte bli sämre av ett par extra ullstrumpor tänkte jag och drog på dom över de blöta. Det hjälpte, kort men sedan var känslan av stumma, kalla och blöta fötter tillbaka. Innan vi lämnade Statoil så fick jag Olle till att hjälpa mig trä plastpåsar över händerna och handskarna, det var mitt sista hopp helt enkelt. Jag frös fortfarande under plastpåsarna men intalade mig själv att de åtminstone skylde mig från vinden. Jag kunde finna en svag tröst i att jag visste att det skulle dyka upp en lång backe strax efter Tidaholm, många gånger omtalad av min svärfar men aldrig hade jag sett den själv. I min fantasi blev backen bara längre och längre, snart var den flera mil och det skrämde mig inte för backen skulle göra mig varm igen. Backen dök till slut upp, den var ganska lång och lagom brant. För att få ut det mesta av backarna låg jag först i början sedan vände jag om vid halva och rullade ned för att åka upp med de sista. Ett udda beteende men jag var desperat efter värme. Problemet med att plocka höjdmeter är att man allt som oftast får tillbaka dom. Den lilla värme som arbetats upp försvann snabbt när det började gå utför igen. Plötsligt började jag känna igen mig, vi kom ut på 195:an strax söder om Hjo och antalet mil kvar började se hanterbart ut. Ulf hade dykt upp, han hade tänkt sig en överraskningskontroll men lät oss löpa då vi hade så bra fart. Han följde oss istället till stämplingen i Hjo när han synade de rester som fanns kvar av oss efter en lång dag. Hela min ansträngning hade börjat kännas desperat. Jag hade tappat motoriken i hela vänsterarmen och händerna var värdelösa. När Ulf frågade om det var någon som behövde handskar var det det nästan så att jag skrek. Jag behövde hjälp med att få på handskarna på mina blöta och kraftlösa händer. Bra, tänkte jag, nu fixar jag det här. Torra handskar skänkte både trygghet och nytt mod. Via Tibro och mot Skövde igen, problemen var som bortblåsta och även om de fanns kvar så var mina händer torra. Jag och Ola började sjunga och små spurta på ett par skyltar, de sista milen bjöd för oss på lättsamhet men det såg inte likadant ut hos alla i gruppen. Vi hade alla lidit, några mer än andra, Bama aka Mallorca, Marcus och Calle hade haft en lite sämre dag än oss andra. Själv hade jag varit alldeles för dåligt klädd, vilket jag till viss del hade mig själv att skylla för. Hur illa det var för de som jag inte nämnt vet jag inte men ingen hade en lätt dag och vi alla kom i mål tillsammans. Att avsluta få dagen med klättringen upp till Billingehus kändes motigt vid start men var nu mer efterlängtat än någonsin. Gruppen splittrades, Ola tog an Mallorca och jag satte efter men upptäckte snabbt att det inte fanns någon kräm kvar i benen. Väldigt tidigt i stigningen var jag nere på lättast växeln och kämpade, det gick långsamt, min Garmin auto-pausade, jag fruktade att jag skulle behöva kliva av. Det var första gången jag hade cyklat med denna packvolym, 14 liter, det är ändå en del. Att gå hade kändes som ett nederlag, jag stirrade ner i asfalten, tankarna yrde, jag tittade upp. Det var långt kvar, jag ställde mig upp och slängde återigen ned blicken i asfalten men benen var stumma. Runt och runt, jag styrde varje tramptag med enskilda tankar. Jag kunde fortfarande inte se över krönet, jag kunde inte heller komma ihåg hur lång backen var. Ned blicken i backen en sista gång, tramptag efter tramptag, jag kände hur det sakta började gå lättare och tittade upp. Jag hade klarat det, jag var uppe! Min största enskilda vinst för dagen. Väl framme bjöds det på kaffe och bullar, jag fick en känsla av att Ulf ändå var imponerad av att vi startade och avslutade trots att vi visste att det skulle bli allt annat än en trevlig tur. Mitt livs längsta 20 mil var till ända. Det är så konstigt att jag inte ångrar det så här i efterhand men varje år behöver man en riktigt misärrunda för att veta hur bra man har det under så många andra rundor och för att säkert få det bekräftat att det går om man bara vågar lida lite till. För min del blev dock priset aningen högt, min vänstra hand var svullen och armen saknade motorik. Jag skämtade först bort det men när problemen kvarstår efter två veckor så har de också slutat var roliga. Troligtvis är det en inflammation vilket jag försöker bota med linda och Ipren. Nu på lördag är det dags för 600 km, hur det ska gå vet jag inte riktigt, men jag fixar väl det. Ser ingen anledning till att begränsa mig själv på grund av rädsla för att misslyckas och så länge vädret är bättre än Skövde så känner jag mig trygg.

etmdnmlafnskal

kebabskal